Allt eller inget

Vardag, Foto

Det är snart tre månader sedan och min tanke var att ”det är nu det kommer bli bra”. Men tänk så fel jag hade. Jag hade längtat så efter att ta bort gipset efter operationen men när det var borta ville jag ha tillbaka det. Jag hade i princip ingen rörlighet alls och på tre månader har jag ändå kommit långt med det går segt. På bilderna syns det hur jag kan vrida min arm nu och jag har en lång väg kvar. Jag brukar vara väldigt otålig men med detta är det bara att gilla läget. Det är inget jag kan påverka så mycket annat än att göra mina övningar.

Sist hos min fysio pratade jag om att jag inte kan stå med handen som att jag ska göra en armhävning. ”Ska jag vara brutalt ärlig tror jag inte du nånsin kommer kunna göra det igen. Med tanke på skadan du hade innan och omfattningen på operationen du gjort, tror jag inte du kommer kunna belasta handleden på det sättet”. Där och då blev jag ganska skärrad och hela bussresan hem rann tårarna. Jag har tänkt att jag ska bevisa att jag kan det ändå men med smärtan jag får när jag tänjer så är jag inte positiv till det.

För någon kväll sedan fick jag en tankeställare. Tänk om handleden inte blir bättre av operationen (även fast det kan ta år för den att bli så bra den kan bli). Tänk om den inte kan bli bättre och jag har gjort en stor och omfattande operation som gör att jag får mindre rörlighet i den och den kanske inte blir bättre än innan? Var detta för inget då? Jag visste att det fanns risker men jag insåg nog inte hur omfattande och stor operationen var. Jag håller fortfarande hårt i framgångarna att jag rörligheten ökat hela tiden även om det inte varit många grader. Det har inte blivit sämre någon gång hittills samtidigt som jag vet att det finns mer att hämta där. Jag håller även i tanken på att det borde bli bättre och om jag får mindre domningar i fingrarna och mindre värk som gör att jag kan bära matkassar och diska stekpannor. Då kanske det är okej att jag har mindre rörlighet. Allt kanske inte kan bli perfekt men det kan åtminstone bli bättre.

Det har varit en höst med många prövningar och detta en av dem. Jag har nästan aldrig tålamod till något och från att ha kunnat göra allt själv, till att inte kunna öppna en matlåda (när det var som värst) till att känna att man ibland är överflödig och oanvändbar, börjar det äntligen bli lite bättre. Och det som ändå är bäst med att detta, är att det inte är mycket jag kan påverka även fast jag är jävligt less ibland. Det gör det i alla fall lite bättre och jag hoppas och tror att det blir bättre. Om inte så tog jag en chans på att det skulle bli bättre än att inte ta den och ångrat att de kanske hade kunnat bli bättre.

Gillar

Kommentarer

Matildaberlin
Matildaberlin,

Min sambo fick höra precis samma sak sist. Han så älskar att träna armar är inte säker på att han någonsin kommer att kunna göra varken armhävningar, bröstpressar eller något annat. Men jag tror på det båda! Det kommer att gå bra!! <33

nouw.com/matildaberlin
emmeliesehlin
emmeliesehlin ,
Åh! Jag känner verkligen med honom! Såg för ett tag sen en gymnasiekompis som stod på händer och hjärtat sjönk lite då jag insåg att jag nog aldrig kommer kunna göra det... sen är det svårt att förklara för utomstående med hur man känner och hur det egentligen är... jag ska kämpa och det antar jag att han oxå gör! Om han vill göra armhävningar så fick jag tipset att isf testa på en boll så det blir mindre belastning på handleden. Kram <3
nouw.com/emmeliesehlin